• 25 August, 2010 kl 22:05

    JAG ÄR SÅ JÄVLA LÄTTLURAD

    Plötsligt hade jag hoppat fallskärm, jag som tycker att åka baklänges på tåget är att slå på stort, plötsligt konfronterade
    jag ett potentiellt ragg i telefonen med ett “vill du bara ligga, är det inte mig du vill ha“, jag som annars helst tackar och
    tar emot (misstolka mig rätt), plötsligt vågade jag delta i charader, jag som annars hellre går all in på fejkad diarré med
    köttfärssås på väggarna och gälla ljudeffekter, för att slippa, plötsligt tog jag plats och initiativ till nytt liv.

    Plötsligt formades jag till den jag ville vara. Ett motto i mobilen. “ta nya vägar, gör något som skrämmer dig,
    byt dina vanor mot random acts”. Ett motto vilket la grund till det jag befinner mig i just nu. Ett nytt liv där
    jag nått till insikten att jag kan bli den jag vill vara. Att jag är min egen lyckas smed. Jag tror på affirmationer.
    Jag tror på att påminna sig själv i skrift om vad som är viktigt. Då jag känner för mycket, då vänder jag mig till
    bloggen. Skriver ner tankar. Ventilerar det vilket måste ut. Brukar skämtsamt säga, “inget har egentligen hänt
    förrän det är nämnt i bloggen”.
    Kanske är det så? Ingen tanke är fullbordad förrän du sett den på papper.
    Vissa tankar måste man ta på för att känna dem. Jag behövde känna på orden för att förstå att det var viktigt.

    Det är lätt att önska att man var någon annan då man dagdrömmer. Jag gör dagdrömmen till verklighet.
    Drömmer i vardagen. CB brukar säga att “nu var du sådär du är när du låtsas vara jag”, och det är just vad
    jag gör. CB är väldigt framåt. Tar för sig. Pratar med alla. Dit ville jag komma. Så jag låtsades. Jag agerade
    så som jag tänkte mig att hon skulle agerat. För att nå dit jag ville. Och nu behöver jag inte längre låtsas.
    Nu har jag hamnat där. Dit jag ville. Jag förverkligade en dagdröm. Och det var så mycket enklare och
    smärtfriare än att leva ett liv där jag inte trivdes i mitt eget skal. I mitt eget sätt. Där jag avskydde min blyghet.

    Jag ser nu mig själv som ett oskrivet blad. Jag var aldrig blyg, jag hade bara inte lärt mig att prata. Jag har inte
    prestationsångest, jag har bara inte lärt mig att hantera den. Haka aldrig upp dig på egenskaper eller sidor hos
    dig själv vilka du ogillar, för att sedan låta de styra din vardag. När du kommer till insikt om att du är ett oskrivet
    blad, en tom pärm, då kommer du att nå en platå i ditt liv där ditt intellekt står i centrum. Där du har chansen att
    skriva ned ledord för att förverkliga dig själv. Fyll dig själv med egenskapspapper. Lura skiten ur dig själv!

    Det står nu “ha sex med dig själv!” på min agenda. Jag ljuger om att jag kan tillfredställa mig själv och grovnjuta av det.
    Snart är jag mästare på onani, och den del av mig som alltid tänkt “nej, det är inget för mig” kommer att vara konstant apkåt!

  • 19 August, 2010 kl 19:33

    FACEBOOK FUCKED MY MARRIAGE

    Som om kärleken inte var komplicerad nog. Som om rädslan för att inte vara den enda, eller inte
    bli älskad tillbaks, inte var stor nog. Nej. För då kom Facebook. Och la förhållanden och dess problematik
    på en ny nivå. Plötsligt var man tvungen att bekräfta förhållandet inför vänner och bekanta att kommentera
    och studera. har han snygga semesterbilder? inga alls? då måste han vara ful. är han ful, oscar? är det inte
    lite varning att han är med i gruppen “adriana lima”? du är ju mörkblond. då gillar han ju brunetter? obvioulsy.
    det står ju på facebook. Och är man inte tillsammans på facebook, då är det inte officiellt. För då vet ju ingen.
    Och det som ingen vet, det gills inte. Och med “gills inte” menar jag att du är singel tills facebook bekräftar annat.
    Så du skickar iväg en förfrågan efter andra dejten. bara för att vara säker på att han inte träffar andra. och han
    svarar inte! han ignorerar det. jaha, då va det kört. singel för livet. det blir till att plocka fram vibratorn och
    köpa årsförbrukning av aa-batterier. det här är ju rena helvetet! ska det vara så jävla svårt att få en stadig kuk?
    du är arg, tills dess att han med ett blygt leende uppvaktar dig på sängen och ber om att få fråga chans irl.

    Och så var det detta med att “gilla”. Varför gillar han att hans syrras kompis “äter kladdkaka”, men inte att
    du “är på myshumör idag”. Varför gillar han tjejer som dränker sorger i bakverk hellre än en kelkåt flickvän?
    Jaha, hon är ju brunett, ser du efter att ha spanat in profilbilden. Kollar en extra gång. Brunett. Ingen tvekan
    om det. Det va ju själva fan. Så du bakar en jävla kladdkaka och lägger upp bilden i fotoalbumet, äter och skvätter
    choklad över hela kroppen. kom och smaaaka, din jävla kladdkakebög! En ny notis (!) – “Mamma gillar”. suck.

    Som om kärleken inte var komplicerad nog. Nu har han blivit vän med någon kurvig brunett. Vem är
    hon då? Var det i helgen dom träffades? Gav han ut sitt nummer också? Gav han kanske nummret, och
    nu har de smsat, och bestämt sig för att göra det officiellt på facebook. Nu är de officiellt vänner på
    facebook. Det var de det. 2 år i sjön. Nu är han borta. Ska man gilla kanske? För att visa att man inte alls
    är upprörd, fast att man bakat ännu en kladdkaka av ren ångest. Så man gillar. Tills man kommer på att
    det skulle kunna tolkas som ett godkännande för otrohet. Men du kan ju inte ta bort det. Då verkar du
    schizofren. Och om brunetten intalar din pojkvän att du är schizofren, då är du ute ur leken. Och så ringer
    han. Hela din värld är upp och ner och så ringer han. Och han låtsas som ingenting. Han är helt lugn.
    trevlig(!?) Nästan som om han var kärleksfull. Det är han inte. den otrogna jäveln. Så du blir förbannad,
    “varför gillar du inte mina statusuppdateringar?! och vem fan är hon den nya brunetten du snackar så
    mycket med?! hon ska ge fan i mig och vem jag är! jag är fan INTE SCHIZOFREN! du äcklar mig, oscar!”

    Oscar är påväg hem till dig efter att ha sett din facebook uppdatering, brunetten är hans kusin från Norrland.
     Du är kladdig av choklad och tårar, påväg att plocka fram vibratorn igen. Och allt, på grund av facebook. Ogilla.

  • 15 August, 2010 kl 18:05

    JAG ÄR FUCKABLE!

    “jag är fan fuckable idag!” klänningen sitter bra, sminket är snyggt, hårsvallet fungerar och
    jag är på bra humör. jag känner mig attraktiv. jag nickar åt mitt eget påstående mot spegeln, som
    att bekräfta det som en sanning. nog ser jag väll bra ut idag. va skönt! men väl ute är det ingen som
    ser. ingen som uppmärksammar. jag får inga överdrivet långa blickar. jag får ingen komplimang för
    klänningen. det är ingen som lägger notis om mina långa ögonfransar. hårsvallet var tydligen inte alls
    speciellt i andras ögon. och då tappar jag hållningen. tills jag tänker – jag litar på mig själv. jag ansåg mig
    vara snygg idag, jag yttrade de orden, och jag bekräftade dom som sanna. ingen har påstått motsatsen
    med ord, och oavsett så litar jag på min egen åsikt. när det gäller mig, så borde jag vara den som vet bäst.
    jag är den som står mig närmst. jag vet bäst när det gäller mig. och tycker jag att jag är vacker idag, då är jag
    fan uberschön. då är jag fuckable. för jag är sanningen. när det gäller mig, och min person, är jag min egen sanning.

    och sen tänker jag på hur jag är mot andra? är jag den som alltid uppmärkammar andras skönhet med ord?
    är det verkligen så att jag påpekar hur bra andra lyckats med kvällens make? tyvärr gör jag det för sällan.

    så, varför tog det mig sån tid att komma hit? varför slavade jag under ord som ingen yttrade, i flera års tid?
    varför tillät jag mig själv att tolka andras tystnad som negativ. som dålig. som viktigare än det jag faktsikt sagt.
    jag grubblar inte mer. jag kommer bara agera. göra om och göra rätt. berömma andra, och lita på mig själv.

  • 22 June, 2010 kl 13:27

    EN ORGASM MED PLUSMENY, TACK.

    Funderar över orgasmer. Fejkade orgasmer. Hur jag kan känna att man inte tar sig tiden.
    Att man, van som man är, vid snabbspolning, 2 minuters mikropizza och 4g bredbands nät,
    att man inte förmår sig att njuta tillräckligt. Så man fejkar. Fejkar i ren frustration för att det
    inte går undan. Fejkar för sig själv, ensam i sängen. Som om sex var som snabbmat i drive
    through
    . Minimal kontakt med de anställda. Det får inte ta tid. Vad ska du ha? Yes. Betala i
    nästa lucka. Tack
    . Och hur man ber om fel order i ren stress, och glömmer bort dippsåsen.
    Funderar över orgasmer. Fejkade orgasmer. Hur jag kan känna mig sugen på en trerättersmiddag…
    Funderar över orgasmer. Och hittar mig själv sittandes, tillfredställandes behov, mitt bloggbehov, då
    mina fingrar där kan göra underverk under bara några minuter. Och där kom jag. Där va texten klar.

  • 15 June, 2010 kl 18:06

    KAMPEN MELLAN TJEJER

    Den eviga tjejkampen. Kampen om tronen. Den eviga strävan efter att ses som perfektion
    i andras ögon. I de ögon vilka tyngs av lösfransar, och är allt för upptagna med att leta
    fel på den egna kroppen. Den eviga strävan efter att ses som ouppnåeligt vacker och
    fantastiskt intellektuell i andras ögon. I de ögon vilka är våta efter floder av tårar
    kvällen innan, då denne låg liggandes i fosterställning framför helkroppsspegeln
    och vred sig av ångest över den egna kroppen. En kamp utan mening.

    Den eviga tjejkampen. Kampen om tronen. Som om vi inte kunde dela plats?
    Som om det inte gick att komma på ett sätt att stå högst tillsammans. Tänk hur
    kul vi hade haft det, om vi delade. Vi kunde skratta tillsammans. Njuta ihop.
    Jag vill inte själv stå högst på topp och blicka ned över de jag försakat. Blicka
    ned över de som strävar efter något som jag tydligen har. Det är inte min sak.

    Jag ryser vid tanken på att tjejer måste redogöra inför varandra, varför de
    äter så mycket chips en kväll, med ord som “jag har ju faktsikt inte ätit någon
    lunch”, eller redogöra om varför man ser lite trött ut, eller poängtera att man
    är osminkad. Som om det var någon som såg. Eller åtminstånde gave a damn.

    Jag ryser vid tanken på att tjejer tror att man dömmer så hårt. Jag dömmer
    ingen. Jag har valt att ligga lågt. Att acceptera och se det vackra i alla. För då
    är det lättare att se det vackra i mig. Om jag gillar dig osminkad, så kommer jag
    även gilla mig själv osminkad. Om jag gillar dina bastanta höfter så känns det okej
    att jag inte kommer i mina jeans, för höfter är ju faktiskt fint. Genom att vara
    accepterande gentemot andra, så lär du dig att ytligheten inte är vidare stor.
    Den behöver inte ta plats. Den behöver inte styra dig och din livsstil.

    Och den behöver inte driva isär mig och min kvinnliga krets, i en
    kamp utan mening. Jag har hellre vänner, än är perfektion by myself.

  • 9 May, 2010 kl 20:08

    YOU ARE NOT LOST

    Ödet. Vetskapen om att ödet finns. Att tro på att händelser har en mening. Att det krävs en
    ny väg, en ny vän, en ny tanke, för att komma vidare. Mötas av ödet. Tas i hand av nya krafter.
    Leder åt rätt håll. Släpper av dig. Nu får du springa fritt. Men spring inte för långt. Stanna!
    Stanna upp och njut av det du fått. Det du har. Det du besitter. Fortsätt. Lätta fötter.

    Jag tror på tron. Jag tror på tankars kraft. Det handlar inte om övernaturlighet. Det
    handlar inte om förutbestämda händelser. Det handlar om att tro, för att orka gå vidare.
    Orka göra något annat än att blunda. Våga chansa. Först då händer något. Först då
    finns det möjlighet. Och då, i den stunden, då och där har det börjat. Ödet har börjat
    verka. Ödet tar plats. En hand i ryggen. Ger dig fart. Snart möter du framtiden. Det
    du väntat på. Det du vågat hoppas på. Det är inte långt kvar nu. Det hettar om kinderna.

    Nära nu. Lite större kliv. Varje steg har en mening. Ett okänt mål. Det heter inte
    “det finns ingen som vill ha mig”, det finns inget “varför får inte jag vara lycklig?”,
    det heter “jag har letat på fel ställen” och “nu ska jag hitta något som gör mig glad”.

    Är inte längre rädd för mina motgångar.
    Ser en ilsken motgång som en möjlighet.
    Vad kan jag lära? Vad händer härnäst?
    Vem blir jag efter det här? Låt det komma.
    Jag är öppen famn. Jag är oskrivet blad.

  • 5 April, 2010 kl 18:09

    SJÄLVKÄNSLA

    - Skriv först ner: Vad är det med mig själv som jag avskyr?

    - Stryk sedan de punkter du skrivit ner som faktiskt är jävligt
    onödiga att ens bry sig om. Exempelvis att du har sneda tår.
    Lägg ner direkt. Ingen bryr sig och det tar onödig energi.

    - Skriv ner allt du tycker om hos dig själv: Vad har jag som är bra?

    - Fundera nu över: Varför accepterar jag inte mina brister, såsom
    jag accepterar andras brister? Varför fokuserar jag på det negativa?

    - Skaffa en ”bra bok” där du skriver ner 3-5 saker varje kväll som
    du tycker om hos dig själv. Det kan även vara mål i livet, något du
    gjort bra just den dagen eller något som gör dig lycklig. Boken ska
    du sedan kunna ta fram när du har dåliga dagar och glädjas åt!

    - Sätt upp ”jag är bra” samt ”jag accepterar mig själv och mina brister”
    lappar på spegeln och säg det högt så ofta du kan, även om du skrattar
    medan du säger det. Din hjärna kommer registrera dessa ord och säger
    du de ofta kommer de tillslut överglänsa ”jag är så ful och dålig” och
    plötsligt försvinner dessa negativa tankar. Låter enkelt, är svårare, men
    övning ger färdighet och vill du så går det. Säg det så ofta du kan!

    - Gör något roligt varje dag som gör att du känner dig stolt, glad,
    tillfredställd. Något som just du tycker är underhållande och som du
    får ut något av. Detta gör att du blir nöjd med livet och får på så sätt
    mer ork till att tänka positivt och att repetera positiva ord.

    - Fundera över: Vill jag må bra med mig själv? Hur kan jag göra det?

    - Gör en lista med mål, exempelvis: jag ska börja träna, jag ska
    skriva  bra boken varje kväll, jag ska acceptera mig själv, jag ska vara
    hjälpsam hemma, jag ska uppskatta mina vänner mer, jag ska lägga ner
    mer tid på att dansa/idrotta/sjunga, jag ska ta emot de komplimanger
    jag får utan att fnysa åt dom och tro att de skojar.

    - Försök öva på att tänka positivt om dig själv. Vänd allt negativt till
    något positivt. Exempelvis ”min näsa är stor” –> ”men den passar i
    mitt ansikte” eller ”jag har för korta ben” – ”men då kan jag ha höga
    klackar” eller ”jag hatar mitt hår” –> ”jag ska färga om det!”

    Övriga tips är att fokusera på det du tycker om hos dig själv. Har du
    söta ögon? GOOD FOR YOU, det är ju toppen. För mina ögon är inte
    så himla speciella, men jag har däremot fina läppar. Det finns ingen
    som har allt, men du har något. Find it och framhäv det!

    Bara för att någon är snygg, betyder det inte att du är ful. Om du är
    en 6a på snygghetsskalan så sjunker du inte till en 2a för att en 10a
    kommer in i rummet. Det finns alltid någon som tycker att du är
    minst lika snygg och bra som den du tycker är överlägsen.
    Det är en lättande sanning!

  • 21 March, 2010 kl 18:29

    I DON’T ACT LIKE A MAN

    Åh, jag fick ett sånt bra svar till det här inlägget där jag skrev att jag i helgen agerade som en man.
    Varför ska jag säga att jag agerar manligt för att jag pratar högt och är snuskig? Det var hennes fråga.
    Och jag förstår henne så jävla väl. Inte fan ska jag säga att jag är manlig. Jag är ju bara jag. Det är ju
    mitt sätt att vara. Jag är inte manlig för att jag skriker, tar plats, snackar snusk eller spottar. Jag är
    jag, en sida utav mina många personlighetsdrag. Man har ju flera sätt att vara på. Jag kan vara djup,
    lugn, galen, ärlig, hemlig, men det är alltid jag, och jag är varken mer eller mindre kvinnlig vad jag
    än gör eller hur jag än agerar. Det ska fan inte kallas manligt att ta plats! Det ska kallas ballt!

  • 25 February, 2010 kl 18:57

    ATT SKYDDA BARNET I MIG

    När jag ser mig själv i spegeln ibland, så kan jag tänka – “vem fan är det där, är det där jag? sådär tänker
    jag inte att jag ser ut”, ibland säger jag det positivt, ibland negativt, men på något sätt så är det samma
    chock. Kanske beror det på allas kommentarer om mig, om alla påpekanden om hur jag är, hur jag
    agerar. Såna kommentarer får ju alla. Vi ser oss själva utifrån vad andra tycker. Vi bedömmer oss
    själv utifrån andras åsikter. Säger någon att jag är snygg så är jag det. Säger någon tio minuter senare
    att jag är misslyckad så är jag plötsligt inte snygg längre. Hur kan vi orka leva så? Så flyktigt?

    När jag tänker illa om mig själv, när jag ser på mig själv och undrar vem jag är, då tänker jag på
    bilderna på mig när jag var liten. När ingen dömde mig. När jag var ett barn. Hur hade jag velat
    att det barnet skulle tycka om sig själv när det blev äldre? Hur hade jag velat att den tjejen tänkte
    om sig själv? Svaret blir alltid detsamma: hon förtjänar att må bra. Att älska sig själv. Att acceptera
    vad hon fått och vad hon har. Att se sig själv på det sättet, att betrakta barnet i sig själv, gör rum
    för positiva tankar och en ödmjukhet gentemot oss själva. Det spelar ingenroll att någon tycker att
    jag är fejk, falsk, ful. För jag tänker stå stark för barnets skull. Barnet i mig ska ingen tala skit om.
    Barnet i mig är värd någon som står på dess sida. Och det är mitt ansvar. Jag ska ta hand om mig själv.

    När du glömt vem du är och vad du egentligen tycker om dig själv, se till den du var. Den lille.

  • 15 February, 2010 kl 17:15

    ATT ÄLSKA ANDRAS SKAVANKER

    På Finestgalan förra onsdagen så hamnade jag i en såndär situation där jag är omgiven utav enbart
    snygga, uppklädda, lyckade människor. En sån där sits där man hur lätt som helst kan börja häva
    ur sig hemskheter om hur fula alla är, för att känna sig bättre själv. Men jag valde att tänka gott.
    Den här gången valde jag att tänka gott och på så sätt eliminera de dåliga tankarna. Om man tänker
    gott om andra, blir man genast även snällare mot sig själv. Om jag påpekar hur stor någons näsa
    är för att må bättre själv, kommer jag vid ett senare tillfälle se mig själv och min näsa i spegeln
    och då komma ihåg att jag tyckte att den där tjejens näsa va enorm – och vad är då min? Potatis?
    Så in the long run är det inte smart att hugga någon för att själv må bättre. Kanske hjälper för
    stunden, men jag har lärt mig att jag blir en gladare, lättsammare och trevligare person om jag
    tänker positivt och är ödmjuk i mina fördomar och meningar om andra. Om jag tycker att någon
    är söt, trots alla skavanker, då är det lättare för mig att även tycka att jag är vacker, trots mina.